Annaidacecilia

Jag hade slängt ganska många personer i papperskorg. Men så tog jag upp en, alltså, bara för att titta lite på honom. Men då liksom välte papperskorgen och tänk, nästan allihop ramlade de ut dammiga och dana. 

Så det är bara till att sortera på nytt. Ja, vilka som ska slängas igen och vilka som kanske ska få en andra chans.
Jag kanske ska vara försiktigt den här gången. För man vet ju aldrig hur många chanser man får. Men det är ju så svårt när dom är så satans många.

Ett ensamt litet bananskal hade klibbat sig fast på botten av papperskorgen och följde därför inte med de andra ut. Kanske blir han kvar där för alltid, men vad vet jag? Vilken minut som helst kan han också trilla ut. För han har påminnt mig två enstaka gånger med sin lukt, att han finns där.

Djupt där nere, i min lilla papperskorg.

Idag hurrar jag för mitt tacksamma tålamod. 
Fast det kan ju vara så att mina känslor strider mot varandra. Liksom både vill och vill inte och som en naturare så måste jag självfallet räkna ut att plus och minus tillsammans blir noll. Äsch, egentligen borde jag skita i vilket eftersom jag för en gång skull börja nöja mig med tillvaron och det här med att vara just jag. För det är minsann något som jag börjat göra, och jag har aldrig mått bättre!