Annaidacecilia

Han tittade på henne och räckte ut handen för att hon skulle ta den. "Anna-Ida" viskade han högt. Hennes namn liksom flöt ihop med musiken som dånade i lokalen. "Anna-Ida, när du står på scenen och öser, tänk då att det här är sista gången vi gör det här, hela klassen tillsammans". Något blev plötsligt grått och kallt i hennes kropp men hon han inte förstå varför för plötsligt hade han dragit upp henne och de sprang längs stolsraderna. Hon kunde inte bestämma sig om det var av glädje hon studsande sprang fram till scenen. Hon hann inte reflektera, inte smälta. De dansade och sjöng på scenen. Plötsligt klev hon ur bilden. Publiken fanns inte längre. Hon tittade på de andra och begrundade dem en och en. Det var först då hon förstod att den höll på att ta slut, hennes gymnasiedröm. Hon kunde känna den första tåren trilla ner för hennes kind.

Time out