iminlillapapperskorg

du gjorde inget för att förhindra det
inte heller jag
men är det såhär vi vill att det ska sluta?
det känns inte rätt, det känns inte rätt alls
det tär på mig
men det har även de senaste månaderna gjort
vad ska jag göra?
jag vill bara att det ska bli rätt
för jag orkar inte med fler fel och brister

jag orkar inte med dig, så som du har blivit
kanske vet jag inte vem du är
kanske är du den samma, nästan i alla fall
men jag orkar inte vara utan dig, min bästa vän
jag saknar dig, min bästa vän

Sitting here alone with my memories
Staring at a picture of you and me
They say I look fine but if walls could talk
They'd tell you all about how much I break apart
I thought we were good we were meant to be
The way it turned out is still a misery
No I can't even read the news today
Reminds me of yesterday

Någon sa:
"don't think about tomorrow,
don't think about today"

Jag är inte redo att hålla med.
Man ska minnas det som varit,
leva i nuet,
och längta tills imorgon.

Om det är rätt?
- det märker vi nog.
Positiv inställning först och främst.

Alla söker vi honom. Somliga hela livet, andra tills de hittar honom. Men finns han verkligen? Eller är det så att alla kan vara Mr. Right en kortare eller längre tid? Blir varje man vi förälskar oss i till den rätte, för varför skulle vi annars släppa in honom i vårt liv? Kan det vara så att det finns många mr. Right där ute och att ibland kolliderar vi med en av dem?

Är alla vi kvinnor, ensamma som upptagna någons Mrs. Right? Har ödet hittat någon som vi ska göra lycklig?
Vad händer om vi inte förälskar oss i denna person vi är skyldiga att fullända? Kommer vi krossa denne arma stackares hjärta? Var vi hans stora kärlek och är allt hopp för honom över?
Kan vi bli straffade av ödet så att han nu gömmer vårt hjärtas drömmars prins?
Eller är det bara så att om en snygg och trevlig kille lyckas säga rätt saker och agera rätt vid just rätt tidpunkt och att vi vice versa råkar bete oss rätt tillbaka, att då ödet ler mot oss, detta nya par, och ett tu tre viftar med sitt glittriga trollspö?

Men vad händer då när kärleken tar slut? Har det med kärleks-karma att göra? Tas kärleken ifrån oss om vi missbrukar och inte tar till vara på den?
Eller är det bara så att ödet kommit fram till att dessa inte ska leva tillsammans för alltid, att de inte är själsfränder?

Om vi då inte ens har ett val själva huruvida vi ska älska en person eller inte eller hur länge, varför då skapa framtidsplaner som så lätt går i kras?
Varför ens förälska sig och ge bort hela sig till en person när man inte ens själv kan bestämma att förhållandet ska vara föralltid? Och om nu alla förhållanden nu har ett slut, vad är då meningen med att starta ett?

För sexet? One-night-stands
För tryggheten? Fokusera på att må bra i dig själv
För kärleken? Definiera ordet Kärlek

Jag vet inte riktigt vad jag känner. Besvikelse, glädje, ensamhet, förakt?


Jag hade en konstig dröm i natt. Jag var en man i 30års åldern som hade en dotter. Allt utspelade sig i en Kyrka. Jag minns inte så mycket om vad som hände i början, varför jag kom till kyrkan eller så. Men något inom mig sa att prästens baktanke inte riktigt var den lovande predikan som han sjöng ut, utan att det på något sätt ville alla i församlingen ont. Jag bar min dotter nära mig hela tiden. Påstod att hon behövde gå på toaletten men blev nekad att lämna salen. Paniken steg men jag spelade lugn. Det enda som for runt i mitt huvud var tankarna på hur jag skulle kunna ta mig ut.

Det fanns en pool under salen, där barn döps för att få guds skydd. Jag tänkte ta mig ner där men min magkänsla stoppade mig. Förmodligen skulle den onda mannen dränka alla där. Inom mig kunde jag höra de kvävda skriken och de panikartade plaskanden som skapats av ett trettiotal dödsångestfyllda fängslade människor.

Jag hittade en dörr bortom orgeln där en trappa ledde ner. Det var mörkt kallt och läskigt, men jag tänkte inte längre på mig själv. Min dotter var allt jag hade och känslan av att förlora henne gav mig mod. Jag följde de nedåtledande trappstegen och kramade hårt mitt barn. Vid trappans slut öppnades de låga taket och jag befann mig i något som liknade fängelsehålor. Jag andades tyst och höll för min dotters mun för att hon inte skulle ge ifrån sig några ljud. Men när vi hörde en mansröst ropa gnydde hon till. Jag andades inte, utan tryckte mig mot de våta väggarna. Steg närmade sig. jag tryckte mig ännu tätare mot väggen, men utan resultat. Två män stormade fram mot mig, prästen och kyrkohedern. De slet min dotter ur mina armar och satte mig i en cell så liten att det inte gick att stå rak. Golvet av våt jord under mig försvann för min syn, jag föll. 


Hopkrupen och ensam vaknade jag panikslagen i min säng 04:32 i morse. Allt snurrade i mitt huvud. Runt runt. Det fanns ingen som kunde ta mig i sina armar och viska att allt var okej.

Hela dagen har drömmen periodvis spelats upp i mitt huvud. Scen efter scen. Det skulle vara skönt att ha en drömskådare som ger mig svart på vitt vad den betyder. Men jag kanske förstår egentligen.  Om jag tittar riktigt noga och tänker bort de konkreta som att jag var en trettioårig man eller att ellt utspelades i en kyrka.

Kanske fick denna läskiga dröm, denna mardröm, mig att tänka i nya banor. För visst var det mig själv jag spelade huvudrollen i skäckdramat - Anna-Ida i det verkliga livet.