Annaidacecilia

Snälla du, gift dig med mig en vacker dag. Every time I'm high you're up here.

..som jag inte kommer kunna sluta dricka. Har jag ställt till med otyg nu? och kan jag hålla det så casual som jag skulle vilja? Tur att man har en vän då, en rätt så hyfsat grym vän.

För 4 år sedan fick jag ett sms där det stod: "/.../ och känslan av att du är min flickvän". En första kärlek finns alltid i ens hjärta och jag är så glad att du fortfarande finns kvar, Benjamin. Även om det är någonstans där ute och även om vi inte kommer ses på väldigt väldigt länge. Ibland tror jag att jag lever för nostalgin, samtidigt hatar jag den. Hur kommer man ifrån den?

Jag sneglade på min vän idag, på hur hennes jävlaranama inte gav sig. Hon nötte och nötte, och så plötsligt bestämde jag mig för att nog fan kan jag det med. Är det inte så med allt egentligen? Det är bara att ställa sig öga mot öga med hindret och högt med myndig stämma säga att "jag är större än dig och du tar dig aldrig förbi mig, det är snarare jag som obehindrat tar mig förbi dig" Och så kan man samtidigt bara göra saker som om det inte vore svårare än att knyta sina skosnören. Som att langa iväg värsta presenten och löftet på sms till en som fyller år. Till en som man hade bestämt sig för inte var så viktig. Förvirrad kommer jag nog vara livet ut. Är slutet som så man får svar på alla konstiga gåtor då eller hemsöker oss dessa ända ner i graven? Men som jag ibland säger och avslutar mina inlägg: Jag förstår aldrig någonting men det finns väl en skönhet i det med.

Jag har ju svarat för att vara snäll, nu kan väl du vara snäll och svara tillbaka?

Kan någon svara på vad mitt lilla huvud har för sig? För det håller på att spåra ur fullständigt här med känslomässiga ideér. Trött blir man!