Annaidacecilia

Jag sneglade på min vän idag, på hur hennes jävlaranama inte gav sig. Hon nötte och nötte, och så plötsligt bestämde jag mig för att nog fan kan jag det med. Är det inte så med allt egentligen? Det är bara att ställa sig öga mot öga med hindret och högt med myndig stämma säga att "jag är större än dig och du tar dig aldrig förbi mig, det är snarare jag som obehindrat tar mig förbi dig" Och så kan man samtidigt bara göra saker som om det inte vore svårare än att knyta sina skosnören. Som att langa iväg värsta presenten och löftet på sms till en som fyller år. Till en som man hade bestämt sig för inte var så viktig. Förvirrad kommer jag nog vara livet ut. Är slutet som så man får svar på alla konstiga gåtor då eller hemsöker oss dessa ända ner i graven? Men som jag ibland säger och avslutar mina inlägg: Jag förstår aldrig någonting men det finns väl en skönhet i det med.