Annaidacecilia

i natt fick jag en jättedipp. plötsligt var allt dåligt och hemskt och skrämmande och jag kände mig supermisslyckad. jag sökte en plötslig tröst i nostalgin och mindes och glorifierade de senaste fem åren så mycket att jag ville gå sönder. för hur ska kommande fem år kunna vara ens hälften så bra? tack och lov svarade jannie när jag ringde och pratade sansat och klart med en uppenbart ledsen och rosépåverkad anna-ida. tack! nu när jag skriver av mig kan jag plötsligt se uppehållet mellan regndropparna, jag behöver en förändring, drastisk eller ej men en plan för hösten måste jag ha när mina gamla gick i kras. på så sätt kan jag lämna mina minnen, fortfarande vackra, bakom mig men fortsätta längta till det som ska komma.

i love this summer, i really do. in all kind of ways.

och lämna dig bakom mig? men det vill jag inte, jag vill inte lämna, jag vill ha kvar. men jag vet hur det blir om vi ses igen. det kommer bli just så som jag vet att det kommer bli om vi ses. och det finns bara en faktor som kan få oss att inte träffas. vilket cckså känns lite tråkigt. jag hatar att jag inte kan bestämma hur det ska bli. och jag hatar än mer att jag är nyfiken på hur det kommer bli.

känns som att det kan bli en till sista minuten för mig i sommar, men den här gången kanske jag slipper att säga upp mig minutrarna innan.

jag har fällt en tår men får ta mig i kragen. jag har haft ångest för att börja plugga så tidigt trots att jag var så sjukt taggad. så i höst ska jag ta tillfället i akt! sen undrar jag vad alla karlar plötsligt vill. det måste vara mina blonda lockar som spökar, eller så är min frånvaro något så fantastiskt tilldragande och spännande. för jag trodde ni hade gjort klart för mig att jag inte var så intressant längre. eller? eller?