Annaidacecilia

i natt fick jag en jättedipp. plötsligt var allt dåligt och hemskt och skrämmande och jag kände mig supermisslyckad. jag sökte en plötslig tröst i nostalgin och mindes och glorifierade de senaste fem åren så mycket att jag ville gå sönder. för hur ska kommande fem år kunna vara ens hälften så bra? tack och lov svarade jannie när jag ringde och pratade sansat och klart med en uppenbart ledsen och rosépåverkad anna-ida. tack! nu när jag skriver av mig kan jag plötsligt se uppehållet mellan regndropparna, jag behöver en förändring, drastisk eller ej men en plan för hösten måste jag ha när mina gamla gick i kras. på så sätt kan jag lämna mina minnen, fortfarande vackra, bakom mig men fortsätta längta till det som ska komma.