iminlillapapperskorg

Och så går jag där, och känner sig precis som en 7åring på väg hem från skolan. Ute är det mörkt som om klockan vore mycket, men den är bara 4 på eftermiddagen.
Mina steg mot trottoarenens asfallt. Jag tittar ner mot den och den avslöjar för mig hur trött och grå den känner sig iklädd vinterns första frost.
Vinter.
Kallt och mörkt. Kylan tränger in genom tygets ytterst små hål i min jacka, och letar sig ända in till min hud. Som små små nålar utan barmhärtighet sticker dem mig gång på gång.
Precis som en liten 7åring leker jag med min skugga som bildas av gatulycktornas ljus. Först existerar han inte. Sen plötsligt. Precis när jag passerar det dova ljuset, dyker han upp som en liten liten dvärg, för att sedan växa sig stor och stark och han växer sig längre än vad jag någonsin kommer att bli. Sen, plötsligt, avtar han och lämnar mig ensam där i nytt dovt ljus.
Jag ignorerar kylan och skyndar på stegen, för att  få ännu lite sällskap på den mörka vägen hem.